Skolinspektionen levererade för en tid sedan sin rapport ”En skola med tilltro lyfter alla elever – Skolinspektionens erfarenheter och resultat från tillsyn och kvalitetsgranskning 2011.” Det är (ännu) en dyster läsning om den svenska skolan vi får ta del av. I rapporten konstateras att majoriteten av Sveriges grund- och gymnasieskolor brister i sina kunskapsresultat, att det är långt kvar till en trygg skolmiljö för alla och att många elever hålls tillbaka i sin utveckling.

Så långt är det inga egentliga nyheter Skolinspektionen levererar. Rapporten bekräftar mycket av det som debatterats den senaste tiden. Här väljer jag att fokusera på den del som handlar om pedagogens förväntningar på eleven. Formuleringen om att lärare har för låga förväntningar på elever speglar en uppfattning jag efterlyst länge. I rapporten heter det att ”under förespegling av hänsyn till individuella förutsättningar och behov ser vi ibland att lärare och skolor sänker förväntningarna och begränsar möjligheterna för vissa grupper”.

Frågan som föds är ”vems är felet?” Har lärarna på eget initiativ sänkt förväntningarna och därmed lärt eleverna att den lägre nivån är det normala? Nej, knappast. De lärare jag mött under årens lopp i min roll som pedagog och coach – och det är många – vill både ha och kunna förmedla höga förväntningar på och till eleverna. Att ensidigt lägga skulden/ansvaret på lärarkåren är ett för enkelt svar. Snarare har lärarkåren tvingats att anpassa sig till de förutsättningar regering och myndigheter ger.

När systemet i sig ger eleven en i det närmaste total frihet att själv bestämma hur man ska ställa sig till sina studier, har det fört med sig oväntade(?) och oönskade konsekvenser. Idag kan eleven välja att på olika sätt ”sabotera” lektionerna för sig själv och klassen, utan att det får till synes direkta konsekvenser – för ”sabotören”. Jag använder medvetet ett laddat uttryck, för det är just så det måste uppfattas. Alldeles för många lektioner förvandlas till en parodi på hur en lektion skulle kunna vara, därför att eleven tar sig den rätten, utan att det får några följder. Men det får konsekvenser – allvarliga och långtgående sådana. Nivån på undervisningen sänks dramatiskt, när återkommande och långa avbrott omöjliggör en fungerande inlärningsmiljö. Resultaten låter inte vänta på sig, i form av låga kunskapsnivåer. Rapporten ger flera träffande formuleringar om konsekvenserna.

Skyndsamt vill jag säga att jag tror på elevens valfrihet, men jag tror också på elevens personliga ansvar. En betydande del av vuxensamhället är uppbyggt kring samspelet mellan just frihet och ansvar. Den personliga friheten medför och kräver ett personligt ansvar. Den tesen skulle kunna utvecklas mycket längre.

Hur ser då effektiva åtgärder ut? Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin ser på skolområdet en utveckling som är ”alldeles för farlig för att käbbla bort”. Han efterlyser ökade resurser och högre lärartäthet, förbättrade löner och minskat pappersarbete för lärare. Fridolin har rätt i mycket av det han säger här. Det jag saknar är aspekten om elevens eget ansvar. Att en elev inte når godkända betyg efter gymnasiet är naturligtvis till stor del ett resultat av det som hänt tidigare i grundskolan. Slutprodukten är resultatet av alla tidigare detaljer och val.

Jag tror följande delar är vitala för en varaktig förändring i den svenska skolan;

Skolan och pedagogen måste lära sig att aktivt skapa förväntningar på och hos eleven. Processen ska vara tydligt uttryckt. Jag använder ofta själv uttrycket ”bli den bäste du kan”.  Skolan kan och bör sträva efter att finna former för att skapa en ”kultur” på skolan, där kunskap och personlig utveckling är självklarheter alla känner till. Det måste vara okej och normalt att lyckas och ha framgång efter de personliga förutsättningarna – utan piskor och pennalism. I en sådan kultur blir det lättare att förhålla sig till sin egen del av sammanhanget.

Eleven måste tidigt medvetandegöras och tränas i att ta ett större eget ansvar för sin skolgång och bli medeveten om vad som händer om han/hon inte gör det. Jag menar till exempel att det inte ska vara möjligt att under flera år ”sabotera” för sig själv och hela klassen.

Skolan måste, enligt ovan, lära sig att arbeta mer med ett coachande förhållningssätt för att hjälpa eleven att sätta mål som tydligt utmanar, inspirerar och motiverar. Ett utvecklingssamtal per termin räcker inte till. Mentorsrollen kan här utvecklas ett steg till.

Inom coaching använder vi ofta ett uttryck som en förutsättning för förändring. Den coachade måste vara ”coachable”, det vill säga villig att förändras och utvecklas. När jag i min roll som coach inte möter (eller lyckas skapa) den förutsättningen, är vidare samtal meningslösa och samarbetet avslutas.

När det gäller eleverna i den svenska skolan får det aldrig bli aktuellt att ”avsluta”. Ingen elev är hopplös, utan har inom sig allt det som krävs för att växa och utvecklas. Skolans uppgift är att skapa ramar och förutsättningar för att det ska kunna ske.

Det är dags att ”sluta käbbla” och söka gemensamma lösningar. Elevens eget ansvar är också del av den lösningen. Allt annat är i längden verkningslöst.

Richard Jensen
Ordf. KD Malmö